Skogskyrkogården

En dag i november, efter att jag lämnat storebror på förskolan, åkte jag och lillebror till Skogkskyrkogården. Trots att jag är uppvuxen i Stockholm så var det mitt första besök där. Eller ja, det kanske inte är jättekonstigt egentligen, för det är många kyrkogårdar som jag inte besökt. Däremot är ju Skogskyrkogården inte bara en kyrkogård utan även ett världsarv sedan 1994.

Hur som helst, vi klev av tunnelbanan och promenerade en kort sträcka till entrén. Precis innanför huvudentrén så fanns en utställning med historisk fakta om begravningar och skogskyrkogården. Kyrkogården invigdes år 1920 och är en av de största begravningsplatserna i Sverige. Arkitekturen och det formgivna kulturlandskapet är anledningen till att det togs upp på UNESCOS världsarvslista.

Almhöjden och granitkorset

Jag promenerade upp för backen. Skådade minneslunden på almarna på kullen. Fotade det karakteristiska granitkorset och spegeldammen. Det som känns väldigt typiskt Skogskyrkogården.

Skogskapellet

Därefter gick jag till skogskapellet då det lät mysigt. Och det var väldigt mysigt där. Lite sagoaktigt med det lilla kapellet mitt bland alla granarna som solljuset letade sig fram mellan.

Att fota på en begravningsplats

Det är väldigt fint att promenera omkring på Skogskyrkogården, men jag tror att anledningen till att jag inte varit där tidigare är att jag tycker att det är svårt att fota begravningsplatser och jag vill ju gärna fota när jag är ute på utflykter. Det jag tycker är svårt är att det känns så privat att fota gravar, det är inte min sak. Det är inte en plats för foto, det är en plats för minnen för anhöriga. Jag vill verkligen inte störa och att ta fram en kamera då känns lite nästan lite respektlöst, så jag tog bara några enstaka bilder lite snabbt där det inte var några människor och försöka att inte få med några namn på stenarna.

På väg hem

Efter någon timmes promenad runt omgivningarna i Skogskyrkogården så känner jag mig nöjd och beger mig tillbaka hemåt.