Ett trasigt hus

När regnet på morgonen upphört kom vi fram till Alvastra klosterruin. När vi pratat om utflykten innan med Valter hade vi sagt att vi skulle besöka ett stort trasigt gammalt hus. Jag tror att han tyckte att det var spännande men han tyckte att pappa skulle laga huset. Vi gick runt och tittade på klosterruinen, rummen som fortfarande finns tyckte Valter var som grottor och de var lite läskiga.

Efter att vi lunchat korv (som vi stekt hemma på morgonen) med bröd utanför klosterruinen så åkte vi vidare mot Omberg.

Bland raka furor

Vi parkerar bilen på Hjässatorget. Därifrån börjat vi vandra Ellen Key-leden, som är ca 6 km, motsols. Första sträckan då går längs en relativt bred stig omgiven av raka tallar.

Mörka hålkärret

Därefter kom vi fram till Mörka hålkärret och dammen som ligger i det naturreservatet. Våren spirade och det kändes allt annat än mörkt.

Bokskog vid Vättern

Sedan kom vi fram till Stolplycke hamn. Där tittade vi på vågorna som kastade sig mot bergskanterna innan vi fortsatte vandringen in i bokskogen. Det är slingriga, smala och bitvis branta stigar. Hela tiden skymtar Vättern mellan trädstammarna. Det är en mysig och till viss del krävande sträcka.

Öppna landskap

Den tråkigaste biten av vandringen är kanske den på asfalt. Men den bjuder ändå på fina vyer över Östgötaslätten.

Vandring uppför och en tappad stövel

Därefter bär det av uppför. Genom bokskogen är det ganska breda och branta stigar. Valter hade somnat och Emil kämpade på med honom på ryggen. Det här är nog den jobbigaste biten på vandringen. När Valter vaknade igen märkte vi att ena stöveln var borta. Jag var tacksam att jag ändå hade haft lite koll på stövlarna till och från under vandringen så jag visste att den inte kunde vara jättelångt borta. Jag vände tillbaka och hittade stöveln vid sidan av stigen kanske tvåhundra meter från där vi märkte att den var borta.

En utsikt

Efter bergsbestigningen kom vi upp på Ombergs hjässa. Där var det inte så blåsigt som vi hade trott (det var en ganska blåsig dag). Vi åt mellanmål med en fantastisk utsikt. Valter och Emil gick upp i utkikstornet.

Sista biten

Till sist var det bara sista sträckan ner för Hjässan till parkeringen. Det är en ganska lättvandrad bred stig. Vi alla var väldigt nöjda efter en härlig dag på Omberg och brummade hem till mina kompisar i Linköping igen.